Blogg
Aldrig för tidigt till ett inlägg =/
27 Aug 2019
Ojojoj, Nu har tiden bara rusat iväg igen. Så pass att jag inte ens kommer ihåg hur jag gör ett inlägg. Nu ska vi se..radbyte...hm...
Det har hänt en hel del sedan sist, vattnet under broarna har verkligen runnit och varit turbulent. En kort sammanfattning...
Jag har fått mitt andra barnbarn, det blev en liten Alf Erik som nu hunnit bli 10 månader. Det är en helt magisk känsla i hjärtetrakten att få vara tillsammans med sina barnbarn, hela världen liksom stannar upp för ett tag. Ja det är inte direkt stillsamt om jag säger så, men jag försöker verkligen leva här och nu, vid de tillfällena. En sorg är att jag inte kan studsa runt och leka..men i poolen är allt möjligt. Där kan jag både bära runt, och dansa med de små liven. Underbart <3 <3 <3
December 2017 började jag med Bågskytte. Tanken var egentligen att jag skulle avancera i paddling, men fick ge mig till att erkänna min begränsning. Paddling är bäst att göra tillsammans, speciellt när inte balansen..eller obalansen rättare sagt, tillåter att ens få ner kanoten i sjön. Bågskyttet gav mig helt andra möjligheter, jag kan träna hemma på tomten om jag inte tar bågen och far iväg på skjutbanan. Bågskyttet stärker både kropp och själ om en inte har precis alla vindar emot sig. Frånsett fallskador utanför bågskyttet, har det gått riktigt bra. Jag har tävlat en del, både i Sverige och utomlands. Allt är ju roligare tillsammans med Conny, han är min största supporter och Coach förutom att han är min materialare då ;)
Nu drar klockan iväg liksom jag behöver göra till min träning på Bosön.
Hejsan hoppsan på er sålänge.
Jungfrutur med Skidkälken
16 Feb 2017
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/o7JLG7FO294" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Hästbehandling är verkligen min grej!
5 Dec 2016
Hemma å nyvaknad i soffan, efter en snudd på heldag i Fjärdhundra. Jag började förmiddagen på massagebänken. Mina muskler "masserades" tvärsöver, och min tanke på utandning var.."jahapp..där vändes ljumsken ut å in..sådärja, där var tunntarmen...osv. "Equine touch" heter behandlingen på hästar. Men vet ni..från att ha varit 2 cm låghalt, var jag helt uträtad när Jenny var klar!
Efter en stund på soffan med filt å stor temugg följde en genomgång med SCIO.. Hade jag varit häst, hade jag inte fått starta pga halsinfektion.
Nåväl.. även om jag valt hästbehandling är jag mer än nöjd med dagen. Omega 3 och Alger blir nytillskottet bland övrigt i vår samling. Nu under täcket, imorrn skor jag om för träning på innebanan på Bosön.
http://equinetouch.se/manniska
Farmorn´s ögon tindrar i härlig Juletid
2 Dec 2016
Nu är julen snart här igen. Tredje julen efter olyckan, min tredje BONUS jul. OJ så mycket som hänt på tre år. Det absolut största som hänt är att jag blivit Farmor. Bland de första ord jag sa på båren var "å jag som inte blivit Farmor än!!!". Hur tänkte jag då? Det var ju rakt ingenting jag kunde göra något åt... heller.
Visst kan jag tänka att mina ben inte är starka nog att leka runt med vår lille klättrare(ännu). Men mitt hjärta är stort nog att rymma all kärlek han ger oss. Det är som balsam för själen när han ringer videosamtal och pussar upp hela luren. Till veckan får jag pussa upp honom på riktigt igen.
Den här julen hade jag tänkt att skippa allt vad kalendrar heter. Första julen gjorde jag ett jätteprojekt, i att med hälen och den STÖRSTA koncentration i koordination, lyckas trycka ner symaskinspedalen så pass att jag fick ihop fyra julkalendrar av Conny´s gamla jeans. Kalendrarna fick namnen, Hjalmar, Hilding, Hilmer å Hubertus. Med enkel biljett, reste dom glittrande och fullproppade med små paket, till fyra av våra barn och deras respektive. Hemma hade jag våran zinkbyrå fylld med paket till Conny och tjejjerna.
Alltså 9 x 24 paket att hitta på och SLÅ IN, var ingen lek törs jag säga...men OTROLIGT kul och tillfredställande. Speciellt de klappar med gåvor till Läkarmissionen, och att alla på Julafton fick bli "Julklappshjältar".
I år hade jag då tänkt att låta bli julkalendern. MEN, när min älskade systerdotter skickade en bild på en av kalendrarna hon just laddat, då var det kört. Nu sitter jag här med en fullproppad kalender igen. Jag har dock samlat ihop mig så pass att fylla den till Conny, med ett paket var dag fram till jul.
Tänk så kul det kan vara att ge, det kan vi gott kosta på oss till varandra. Att ge en liten lapp med kärlek, ett leende, eller kanske en lapp med löftet om att städa badrummet varje onsdag. Det sista var en klapp jag gav min mamma och pappa när jag var liten.
Med Carola på Spotify tindrar jag vidare i härlig juletid. Snart tänder vi andra ljuset bland alla andra.
Long time no C
17 Oct 2016
Ujujuj ... jag har verkligen skämsmössan på, att jag inte uppaterat min sida sedan i mars. På något vis känns det som att översvämmningen i vår källare för bra precis ett år sedan sög musten ur mig totalt! Eller om jag säger så här .. det var droppen som fick hela tillvaron att svämma över. Sakteligen börjar livet att ta form igen, vi håller på att landa.
Städningen har som bekant varit en Paralympisk gren för mig. Bara att dammsuga med dammsugaren i knäet på rullstolen, har tagit tre timmar. Nu pratar vi inte om hela huset, det är två rum med hall, plus vardagsrum och kök i öppen planslösning. Vi har nu tagit in en städerska som kommer några timmar varannan vecka.
Vem tappar inte lusten att laga mat när inspirationen tryter? En inhandling av två kassar mat innebär för mig, upp till 17 moment snabbt räknat. Då tillkommer moment för att få varje vara ner i korgen, vilket också kan vara att jaga nån i butiken som hjälper mig att nå. Istället för att slita sig i bitar vid inhandling av mat och inspiration, har vi börjat med "Linas matkasse för två" ena veckan, "Linas lättlagade kasse" andra veckan och för att inte nämna "Linas Fruktkasse"!
Underbart, helt plötsligt är det både enkelt å kul att få till middagen. Å hör nu ..kassarna blir inburna till köket utan att jag förlorar en enda svettdroppe. Jag har iof tagit både städning och inhandling som ett träningspass, men gissa om det här blev så mycket bättre och Conny kan komma direkt hem efter jobbet.
Vad det gäller min klädförvaring syns äntligen ljuset i tunneln, och har börjat rensa i mitt kaos av kläder. Kan det bli bättre!
Det handlar om att bli MEDVETEN och att PRIORITERA.
Idag är min dag i trädgården för rekreation och återhämtning av själen, en dag för eftertankte och summering. Därför lämnar jag dej här nu med dina tankar och din summering. Vill du får du gärna höra av dig..
Jag borde lära mig språk!
21 Mar 2016
Har nu åter igen försökt att få kontakt med Turistministern i Thailand, Thailands Turistministerie i Sverige, Ägaren av Speedboaten och Företaget vi köpte utflykten av 2014. Javisst är det lång tid sedan, det här borde vara klart för länge sedan i den bästa av världar och alla svarat. Kan bara tacka för det stöd jag får genom Google Translate.
Att ta hjälp av en Advokat skulle innebära ca 3000 kr i timmen, det är pengar som inte finns. Vi har fått hitta på annan råd "helt enkelt". Jag trodde väl att jag iallafall lärt mig säga sugrör under sjukhusvistelsen för två år sedan!? Enligt Google Translate så hette sugrör något helt annat än vad jag lärt mig. Men det kanske var dialektalt ;) Vet ändå inte vad jag kunnat ha för användning av ett sugrör nu?
Nu ska jag kasta mig över google sök och hitta användbara kontakter. Varje dag är lika spännande för Conny att komma hem till. Vad som härligt är, han litar på att jag klarar mig utan larm. Ett förtroende sumpar jag inte, bäst att hålla sig i stolen, pilatesbollen och på mattan ;)
Imorse var jag helt insställd på att fixa påskfint, det blev en admin dag istället. Den mentala tröttheten lägger sig med det som ett snabbväxande spindelnät över mig. Var sak har sin charm. Soffkudden väntar för dagens beautynap.
Tillbaks till framtiden..
15 Feb 2016
Det var nog det bästa som kunnat hända nu, att jag fick gå tillbaks till 25 från 50% arbetsträning. Jag har haft långledigt från i torsdagseftermiddag tills morgondagens träningspass. Jag förstår nu att jag visst inte mådde så bra. Sedan Yogan i torsdags, har jag fortsatt att "bara vara", i det jag tyckt om.
Efter översvämningen i början av oktober har allts samlats på, både uppe och nere. Det har ibland varit full kaos, och som VM i hinderbana att ta sig fram med rullstolen. I helgen har Conny städat undan så gott som möjligt överallt. Han har fixat tvättstuga å källare så röris å andra hantverkare kan fortsätta renovera efter översvämningen nere. Det kommer att bli skönt när allt är klart. Längtar att ge, bl.a mina barn, möjlighet att stanna över igen. Fem månader är lång tid att inte ses. Det värker i mig av längtan.
I eftermiddag läkarbesök igen för ytterligare intyg, sen Skridskokälke på Östermalms IP. 30 varv kan sitta gott, men inte som senaste många måndagar, att blåsa ur huvudet från möten .. ikväll vill jag bara njuta.
Gissa hur många gånger jag sagt till mig själv, "Karin, inse "på riktigt" att livet inte blir som innan olyckan!". Nu råkar det vara så att olyckan kastade sig över hon som tror så in i bängen på allt hon gör. Jag slutar aldrig att hoppas och tro, det kan ingen ta ifrån mig.
Välkommen till din nya vecka, härliga möjligheter väntar oss runt hörnet♡
Vad spelar några blåmärken för roll?
10 Feb 2016
Enormt tacksam att Conny är med på alla tokigheter jag gör. Det här var ett av mina bästa .. Träningsläger med #ParasportförbundetJämtlandHärjedalen ..
Skidor, hade jag överhuvudtaget tänkt på skidor innan olyckan? Jag som på ärvda skidor, utan brätten var, den enda som åkte under snön på Längdskidskolan när jag var liten. Lägret i Åsarna med alla härliga människor, gav mig förutom blåmärken, tekniktips att ta med hem, medalj och diplom i Ica Loppet. Tyvärr gick det sämre för Wassbergs skoter som stod vid spåret under träningen. Den var dessutom uppställd i vänsterkurva nedanför en långbacke. Det gick fasen inte att svänga i de dryga 30km/h jag kom. Jag brakade rakt in i skotern, så skidor å kälke flög itu och skotern fick en rejäl skreva. Conny och Andreas, en av våra ledare, var snabbt på plats. Vilken jäkla backe, och vilken smäll. Alla delarna var utspidda och kloka huvuden slogs ihop. En sån här gång är man glad över att inte känna något. Tacksam för experthjälp på plats kunde jag fortsätta. I slutbacken kom jag upp i en hastighet på 43.3km/h!! Det måste varit något fel med min klocka, men fort gick det .. så fort att jag höll på att ta en stor tall i farten, och jag fick kasta mig för att klara ledningsstolpen vid "mål", så ena staven gick av.
När Ica Loppet gick visade det sig att den rätta målgången inte var någon nerförsbacke, den var uppförs. Tillika Sveriges värsta målång fick jag höra efter "stak, stak överlev" mantrat, och att jag slutligen passerat mållinjen. För mig i skidkälke, var det en Tour De Ski stigning!
Eftersom det gått som det gick under träningen, fick jag bästa medåkaren som "ankare". Micke "min livlina" från #SWIX, var tryggt bakom från start till mål, med mig i sele framför. En otrolig kille som visste precis hur han skulle coacha mig dom 6.5 km i vad jag trodde var ett "Kalle Anka Lopp". Sanningen var att min gps visade närmare 8km utan att vi ens varit på villovägar, och loppet var det största innan Vasaloppet. Jag får säja som reklamen "Ibland lönar det sig att se på TV". TACK Micke ,för att du på ett underbart sätt, tog mig levande genom hela #IcaLoppet.
Ja dom här skidåkarna ska ha en STOR eloge för sitt tålamod. Upp och ner, fram och tillbaks och aldrig en sur min eller klagan. Dom ser överallt fina möjligheter och växande fina skogar i skön natur. Men får jag bara den där tekniken att sitta, ja då kan det på det hela taget bli ännu roligare. Jag bara älskar alla härliga, tålmodiga fixare till ledare för detta FANTASTISKA läger!
Som bonus fick jag träffa två av mina fina vänner. Maria, min barndomsvän å skolkamrat som bor i Klövsjö sedan många år, hälsade på i stugan, och Ann-Christine, min gullevän sedan snart 20 år tillbaks, körde från Östersund för att få en kram. Efter en sån här helg, vad spelar då några mil och ett par blåmärken för roll.
Kääärlek till livet och alla som gör mig så bra.
Arbetstränar och Tränar..
18 Jan 2016
Har förstås värsta stenen över axlarna för att jag inte skrivit på länge. Det har helt enkelt varit allt för mycket med att över huvud taget ta sig fram och förbi här i livet. Hemma har äntligen byggtorkarna tagits bort efter vattenskadan. Dom tystnade i julveckan. Imorse kom hantverkarna, vi anar en ljusning =)
Jag började arbetsträna i min gamla tjänst som Rekryteringscoach i slutet av November. På fredag är jag uppe i 50%, vilket jag ska hålla i den månad som är kvar av tre månaders träning. Jag kan tycka att det gått i en rasande fart, fast min läkare uttryckligen i läkarintyget skrev att min arbetsträning behövde gå långsamt för att jag skulle "förstå verkligheten". Nåväl, nu är jag igång .. men det vill jag lova att jag är verkligen dödstrött när jag väl kommit hem.
Tisdagar och torsdagar tränar jag i vanlig ordning på Bosön. Nu har också skridskokälkåkningen kommit igång, kör skridskokälke en gång i veckan uppe på Ösermalms IP. Fantastiskt härlig att riktigt bränna ur armarna. Det behövs efter att jag sitter å småfjölar på i rullstolen till vardags utom träningstid.
Imorgon är det två år efter olyckan. Den dagen kommer alltid att vara speciell. Enligt många läkare, är det då status syns på hur långt en ryggmärgsskadad kommer i sin läkeprocess. Det blir till att träna idag då så min status bli en annan.
Detta får bli allt för nu. Håll ut, det behöver inte dröja lika länge till nästa gång vi hörs.
Spamys i höstsol.
29 Oct 2015
Igår var det Spamys för min kära vän som hjälper mig uppleva trädgården, naturen å andra roligheter härikring.
Jag blev ganska så övertalad av mitt Neuroteam, för bra precis ett år sedan, innan jag gav med mig..."Okej då, jag tar väl emot den dåh" sa jag buttert. Gissa om "mina" tjejer visste...dom gav mig FRIHETEN tillbaks!
Det finns inga ord som beskriver den lyckokänsla jag kände..första gången jag med fika i ryggan, tröck på "harenknappen" å blåste iväg upp till skogsbrynet. Jag var inte beroende av någon och kunde röra mig fritt nästan hur långt som helst!
I mitt lyckorus for jag på hemvägen till Smedjans Trädgård å fyllde korg, fotplatta å ryggsäck med höstblommor till altanen. UNDERBART HÄRLIGT..jag var inte längre hänvisad till Apoteket å Kiosken på Mälarsjukhuset för att shoppa loss.
Å vet ni vad.. än sålänge har det inte "gått en pärla på stiftet". Käääärlek
Dags att börja känna efter?
14 Oct 2015
För dig som följer mig på Facebook blir det troligt en besvikelse att se snudd på samma inlägg här. Jag får lov att erkänna ...det är lite mycket nu. Allt som hänt från lördagskväll till lördagskväll sög verkligen musten ur mig! Såpass att jag igår höll på att missa träningen, den resa som vanligtvis tar ca timmen höll på att bli min sista.
När jag förstod att mina fötter inte längre var som dom borde..for jag åt sidan in på en parkeringsficka. Efter att det gått närmare en och en halv timme, vaknade jag av blinkersern som blinkade frenetiskt, motorn var fortfarande på..och ljudboken höll på att ta slut. Från bröstet och nedåt var det "myrkryp". Det värsta var att jag inte visste vart jag var! Hade jag farit förbi Södertälje?
Conny..jag ringde Conny, som om han hade svaret?! Han var iallafall den närmaste tillhands, och som jag dessvärre höll på att skrämma livet ur. På lunchtrafiken förstod jag att Södertälje var passerat..det var ingen idé att gå ut och försöka stappla ut benen till den trafikrytmen. Jag öppnade fönstren, bukandades, tog en klunk vatten och försökte samla mig. Efter en stund lättade myrkrypet.
Hemma var det full fart med byggfläktar och folk från saneringsbolaget i källaren, det kändes inte som ett alternativ till vila. Jag behövde få något annat att tänka på, skingra tankarna ett tag. Mitt beslut blev att fara vidare till Bosön som jag inte varit till på en vecka.
Efter att jag kommit fram blev jag sittande ett tag i bilen, tårarna pockade på och ville komma ut. Jag tog ett djupt andetag, klappade igång kroppen och styrde rullen inåt. Hann att vara med på "Hinderbana", Mattstyrka och strax över tre kilometers intervallträning på stakmaskinen. Då dagens pass var över hade Conny min hjälte kommit för att ta mig säkert hem, om än i bilen bakom.
Så här efteråt kan jag viska det till dig..bara till dig..jag blev faktiskt ganska rädd.
Ett leende värt så mycket..så mycket..
14 Oct 2015
Som om inte allt var nog den fasansfulla vecka som gått, ringde Conny mig på fredagen och sa att han skulle till ett anhörigmöte hos sin mamma på Stora Sköndal. Han ville jag skulle komma upp, det var inte bra med henne. För några dagar sedan hade hon sagt till en av Connys bröder att hon inte ville mer nu, fick jag senare veta. Hon fick aldrig tillbaks gnistan efter att hon på sensommaren bröt lårbenet, och hade nu slutat att både äta och dricka. Anhörigmötet, blev ett samtal kring livets slutskede.
Vi satt med henne under fredagskvällen, baddade hennes läppar, sjöng ”Mor lilla mor” för henne tills jag brast..vi höll henne i handen.. spelade Trio med Bumba´s ”Man ska leva för varandra..”, då hittade en tår ut genom hennes ögonvrå..Säkert spelade också hon och Stig den, liksom min mamma och pappa spelade den för varandra för många, många år sedan. När jag ”lurat” i henne tre klunkar näringsdryck, plirade hon till med småögan å jag väntade nästan att hon skulle svära till åt mig…istället fick jag ett hastigt leende, snudd på ett litet skratt. Vi pratade med varandra, fast ändå inte.
På lördagen var hon mycket sämre, vi fick ingen synbar kontakt. Hon var så liten, så skör…bara knotor och ben. Lilla, lilla älskade människa. Vi hjälptes åt att försiktigt vända hennes kudde, jag rätade stilla ut hennes fingrar och bylsade upp henne skönt med kuddar…baddade läppar, spelade gamla svensktoppslåtar med Lasse Lönndahl å Towa Carson..ja, vi hade en fin stund tillsammans. När personalen kom för att vända henne, pussade vi om henne och gick.
Vi hade inte mer än hunnit komma hem, när samtalet att hon gått vidare kom. Ett ljus hade släckts, vi tände ett och tackade tyst att hon inte behövt lida så länge.
Jag är sååå glad att jag fick det pliriga ögonkastet av kära Svärmora när jag "bråkade på" med henne, och det kändes sååååå nära att hon småsvurit över att jag "lurat i henne" tre klunkar av näringsdrycken. Är man påväg ska man iallafall ha nåt i magen.
Visst saknar man allt man inte har..just nu saknar jag henne å att vi inte hann att lära känna varandra närmare, å jag saknar hennes hörapparat som inte satt i de gånger vi träffades. Älskar henne ändå, hon gav mig Conny å mycket, mycket mer av visdom därtill. Tack Kerstin för dom här åren, vi ses igen.
OFLYT..
14 Oct 2015
05.15..Jag rullar upp för att ta morgonkissen…Vad tyst allt är?..Badrummet kolsvart??..”Conny, det har nog gått en propp…..ööö…eller två…gäsp”…
Han hasar sig ner i källaren, å tar sen trappen upp i TVÅ STEG medans han ropar…”DET ÄR VATTEN FULLA KÄLLAREN!!! Har poolen sprungit läck??!”..
I kolsvarta mörkret, är vi två helnakna som försöker greppa läget. Jag rullar runt med 112 i luren, Conny springer in och ut som Gud skapade honom…han springer runt huset, kollar grannars.
VART F-N KOMMER ALLT VATTEN IFRÅN!!??
På med kläder, brandkåren påväg…
Conny hittar läckan… Det bara morrar i marken bakom huset, utanför vår tomt. Det dike som för länge sedan fanns, det dike som Kommunen glömt, skulle tagit emot detta vatten. Istället hamnade det på vår tomt och i vår källare.
I källaren har vi en hall, badrum, tvättstuga, toalett och två rum. PRECIS ALLA utrymmen var till ca halvmetern fyllt av vatten…och det mesta var dränkt. Nu har vi ju inte bara några saker därnere, å tack och lov inte fler foton, än dessa jag hann att rädda.
För mig handlade det hela om att släppa kontrollen. En röst i mig sa ”Karin..Allt blir som det är tänkt att bli…du behöver inte, och framförallt förstå att..DU KAN INTE ta dig ner i källaren och släpa ut allt..SLÄPP TAGET!”
I skrivande stund är det tre från Skadebolaget som suger vatten, bär ut och rensar bort allt. Dom tog vid efter det att Brandkåren i Mariefred och Strängnäs räddat akutläget med flertalet slangar och jättevattensugare. Hela köket och vardagsrumsgolvet är täckta av foton sedan barnen var små och gamla ”filmisar” sedan jag var liten.
Allt blir som det är tänkt att bli, jag tar mig en kopp kardemummakaffe, rullar ut.. och sätter mig i solen på bron. Jag SLÄPPER KONTROLLEN och nynnar..vatten, stan är full av vatten. Vatten symboliserar känslor, kanske det här var droppen. OFLYT..
"Dr Josefsson" redo för ett Djupdyk..
En allt för liten bild, det du ser är bra mycket större...en panoramabild över köket som blev fotolabb.
Överraskningsresa på RIKTIGT!
14 Oct 2015
Beslöt oss för en snabbtripp till Jocke i Sollefteå, en överraskningsresa till födelsedagsfesten helt enkelt. Nu blir det ju inte alltid som man tänkt…
Några mil innan mål, tog vi genvägen över Viksjö. I skymningen öppnar sig helt plötsligt värsta storstenssingeln till väg, med två djupa spår i vardera körriktning. Ett stenskott hade inneburit sänkt tak, inslagen dörr eller totalkrossade rutor. Vad händer, PUNKA på vänster framdäck med hela yttersidan trasad av däcket! Nåja, vi slapp ju resten. Tack och lov var det bara tjugotalet meter till en parkeringsficka där vi tänkt byta däck. Glad över att inte ha mer packning än för natten, och med bara rullstolen i skuffen kom nästa bakslag… INGET RESERVDÄCK!!! (tillval i relativt nya bilar fick vi veta)..
För andra gången på kort tid fick vi koppla in Toyota Assistans… Lördagkväll, festen hade börjat och vi satt utan att någon anade det mitt i mörka kalla Graningeskogen och väntade på bärgaren. Vi hade förvarnat Assistanskåren om att det här var ingen punka som gick att laga med punkaspray. Dessutom var de andra däcken också ”ansatta” och vi behövde komma vidare. Mao Hyrbil. Som om inte punka var nog, gick nu heller inte bilen att starta efter de få timmarna i skogen. Hyrbilen som anlänt på bärgarflaket, bytte plats med vår Toyota som spelades upp, för att bli bärgad till Sundsvall. Att tillägga, Årsmodell 2011…vi köpte den på Toyota i våras..vi hade kört så gott som utan stopp från Mariefred. Batteritorsk, hm?
Nåväl, för också den andra gången på kort tid, kunde vi nu fortsätta vår färd i hyrbil. Festen var slut, och Jocke hade lagt sig till ro när vi väl kom fram. Överraskning blev det dock..och fest är det alltid att ses.
Under Söndagen visade det sig att hyrbilen gick inte lämnas på annan plats än i Sundsvall...den måste också lämnas igen före sju på måndagkvällen. Jajjamän...å trots att jag påpekat vikten av automatlåda, hade inte den informationen nått ända fram. Med det sprack också möjligheten för mig att köra. Skulle vi få tag på en bil med automatlåda, hade ändå envägsavgiften gått på 2500kr om vi tagit den hem. Hur vi än vred oss var vår bil kvar på Toyota i Sundsvall, och en ny hyrbil tvungen att lämnas igen innan tisdagskväll.
Vad göra! Conny hade ett nytt jobb som skulle sättas igång på måndagen, och jag hade ett möte med ”personal” inför att börja arbetsträna. Efter många samtal med bärgare, försäkringsbolag, och hyrbilsfirma…bestämmer vi till sist att stanna kvar. Om det inte blivit något fel efter förra olyckstillfället med bensin i dieseltanken, borde med lite tur bilen bli klar under måndagen. Conny fick begära ledigt och jag fick omboka mitt möte med jobbet.
Med det kramade vi hejdå uppe i Sollefteå och gav oss vidare på vår tripp, för att bli fotad av första fartkameran. Jag kan säga att det aldrig har hänt i mitt liv…tvitvitvilycklyckalycka..men JÖSSES vad det lyste upp! Jag trodde bilen framför exploderade. Förhoppningsvis var det den som var föremålet för fotografering.
Vi mellanlandade i Liden och myste med Alex å Malin, hämtade å lämnade bilar på måndagen. Fortsatte ca 8500 kr fattigare, men med fyra nya sommardäck och ett nytt batteri + en ev. väntade fartbot, vidare hemåt. Nu fattades bara en ren på vägen så skulle allt vara fullkomligt.
Vid 3 ½ mil kvar till Uppsala rasar plötsligt tankmätaren ner på ”reserven”. Bränslet skulle räcka 18km..för att i nästa sekund räcka 0.5…0…å med närmsta mack enligt tankappen 1.5 mil in i skogen. Vi tordes inte chansa och tog in på E4´ans första parkeringsficka. Med barnen strategiskt utplacerade i landet =P, ringde vi ännu en livlina, Chrille i Uppsala. Han kom med en dunk Diesel och vi kunde fortsätta. Efter ytterligare några mil, så möttes vi av varningsljus…Största Vildsvinet låg utspritt på vägen. Vi stannade, inga personskador och flera på plats. Fem minuter tidigare hade det varit vi.
Det går liksom i oflyt i mycket nu på nåt vis. Andra gången på två veckor vi får lov att utnyttja assistansförsäkringen. Jag har precis blivit klar i ett försäkringsärende efter inbrott ur vår låsta bil under sommaren. Känns som jag suttit med försäkringsärenden i två år snart med både person- och materielskador.
"No Cow on the ice!" Det var trots allt fina dagar, och vi har ju faktiskt nya däck =)
Ett stinkande samtal
25 Sep 2015
Fick ett telefonsamtal i veckan från min läkare på Mälarsjukhuset, som jobbade sin sista dag innan pension. Ingen ny väntas i hans ställe, jag får remiss till Spinaliskliniken för fortsatt uppföljning. Det tackar jag för!
Lite tråkigt var det ändå att höra honom säga "Du har varit allt för positiv sedan olyckan om att du kommer att bli helt bra. Det kommer inte att bli så..." Tack för kaffet å Adjö, skulle jag kunna säga.
Det spelar ingen roll vad någon säger till mig i den funderingen. Jag och Conny kommer aldrig att ge upp de framgångar jag når i min träning. Med tanke på hur min kropp var 19 januari i fjol så har jag kommit långt, och jag kommer inte att ge upp!
Men det ska alla världars väsen veta, att det är fruktansvärt jobbigt ibland. Jobbigt när jag gett järnet i träning utan att kunna vätska på riktigt pga blåsproblematiken...jag blir sänkt både i humör och kropp ibland dagar efteråt.
Fruktansvärt jobbigt som igår, när vi blev fast vid vägrenen efter feltankning..min magtablett gav efterverkan och jag satt i min egen avföring i flera timmar innan vi var bärgad hem. Då kommer tårarna i duschen. Skönt är då att höra "Mamma, det kan hända den bästa..å det är den, det just har hänt".
Med min VILJA, Conny´s lugn (även när han tankat bensin i diesel), allt stöd från våra barn å vänner..och mina fantastiska fystränare på #RGaktivrehab DÅ JÄVLAR SKA NI FÅ SE EN SOM KAN GÅ! Dax att kalla fram krigaren i mig.
