Ett stinkande samtal
Fick ett telefonsamtal i veckan från min läkare på Mälarsjukhuset, som jobbade sin sista dag innan pension. Ingen ny väntas i hans ställe, jag får remiss till Spinaliskliniken för fortsatt uppföljning. Det tackar jag för!
Lite tråkigt var det ändå att höra honom säga "Du har varit allt för positiv sedan olyckan om att du kommer att bli helt bra. Det kommer inte att bli så..." Tack för kaffet å Adjö, skulle jag kunna säga.
Det spelar ingen roll vad någon säger till mig i den funderingen. Jag och Conny kommer aldrig att ge upp de framgångar jag når i min träning. Med tanke på hur min kropp var 19 januari i fjol så har jag kommit långt, och jag kommer inte att ge upp!
Men det ska alla världars väsen veta, att det är fruktansvärt jobbigt ibland. Jobbigt när jag gett järnet i träning utan att kunna vätska på riktigt pga blåsproblematiken...jag blir sänkt både i humör och kropp ibland dagar efteråt.
Fruktansvärt jobbigt som igår, när vi blev fast vid vägrenen efter feltankning..min magtablett gav efterverkan och jag satt i min egen avföring i flera timmar innan vi var bärgad hem. Då kommer tårarna i duschen. Skönt är då att höra "Mamma, det kan hända den bästa..å det är den, det just har hänt".
Med min VILJA, Conny´s lugn (även när han tankat bensin i diesel), allt stöd från våra barn å vänner..och mina fantastiska fystränare på #RGaktivrehab DÅ JÄVLAR SKA NI FÅ SE EN SOM KAN GÅ! Dax att kalla fram krigaren i mig.
