Första året som Ryggmärgsskadad

#BLOG-FULL##

När Livet tog en Ny Vändning...

Dag fem av vår bröllopsresa i Thailand. Den bröllopsresa som skulle fulländas till att bli den mest underbara, utan det strul vi hade på vår första resa till Bali året innan.

Dagen hade kommit då vi skulle toppa solbrännan med en tripp till PhiPhi öarna. Tanken var också att värma upp med snorkling inför den dykkurs och de två 15 metersdyk jag fått av Conny i julklapp. Vi skulle köpt denna utflykt med Fritidsresor, men omständigheterna gjorde att vi köpte den av en aktör på vägen till vårt hotell Mandarava Resort i Karon. 

Det hade blåst mycket under natten, men vattnet såg lugnt ut från balkongen. Transporten var något sen och i hastig fart lastades det familjer från hotell efter vägen. När vi kom fram till stranden i Phuket, där speeedboaten skulle gå ut ifrån, fick vi en genomgång av vår guide Willy om vad som gällde under dagen. Han berättade att det varit höga vågor dagen innan, flera hade blivit sjösjuka. Till dom som hade lätt att bli sjösjuk, delade han därför ut tabletter ur en burk (utan etikett). Efter att ha gått över ett stormigt Atlanten som artonåring utan att bli sjösjuk avstod jag från tabletter, inte heller Conny tog någon. Jag förstår nu att redan när han gick runt med burken borde vi reagerat över hur seriös denna aktör egentligen var. Vi provade ut simfenor för att inte göra oss dödligt illa på sjöborrarna som det stort varnades för. Det fanns också en liten shop där jag köpte ett fodral till telefonen för undervattensfotografering. Ännu en fantastisk dag i Thailand med min kärlek väntade.

Så var det dax, Conny och jag var först ombord av alla för att få en härlig plats i solen, längst framme i fören. Det var fyra passagerare till som lyckade få solplatserna. Resten av de fyrtiotalet förhoppningsfulla turisterna, satte sig på bänkar inne i båten. Det delades ut flytvästar, och strax var vi påväg. Underbart att känna havslukten och stänket från det ljumma vattnet. Conny njöt av vinden, och jag gjorde några försök att fånga honom på bild. Rätt så snart förstod jag att fotografering inte var att tänka på och stoppade ner kameran i den vattentäta väskan vi köpt i Patong kvällen innan. Vågorna eskalerade liksom bottenslagen. Jag väntade på att vår kapten skulle dra ner farten och plana ut, men istället kändes det som att farten ökade jämte vågorna som blev högre och högre. Det var vatten överallt, ett totalt inferno av kraftiga rörelser och vågstänk. Jag försökte att rida med vågorna och hörde Conny ropa "NU KOMMER DET EN TILL!". Jag tittade upp och såg vågen två meter ovanför båten, lika långt ner i vattnet var det bara en stor svart krater. Där emellan var fören på båten, och det var precis då jag förstod..."NU går det åt helvete".

Båten föll ner i sådan fart att jag blev kvar i luften, bottenslaget kom med en enorm kraft...det brände till i ryggslutet, jag kände varm gelé som flöt ut och bara försvann. Jag hade förlorat känseln i hela underkroppen, de ben jag såg hängde likt bläckfiskarmar med fötter och tår i en konstig formation. Min ena arm kastade jag runt Connys hals, med den andra fick jag ett stadigt tag i britsen. Mina ögon sökte Connys, jag ropade "Conny, jag grejar det inte..jag har brutit ryggen...jag känner inte benen". Paniken när våra ögon möttes, Conny sa stadigt men förtvivlat..."Är det så, är det så?"..jag viskade halvkvävt av smärtor med min blick fixerad på hans ansikte "Ja Conny, det är så"..Det kom en våg till, han hjälpte mig igenom den med sina starka armar innan han med hjälp av killen bredvid, fick ner mig i liggade läge. Vågorna sköljde över mig medans Conny försökte få kaptenen att vända båten tillbaka mot land. "Vi måste vända om mot land.. Vi har en skadad ombord!!" Inte en chans, det fanns andra passagerare att tänka på, PhiPhiöarna väntade. Jag försökte under tiden att andas mig igenom den smärta, jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig. Conny var på väg att själv ta ratten och styra om båten, när kaptenen äntligen gav med sig. 

Väl iland sa besättningen åt mig att kliva upp och gå av båten så dom kunde fortsätta ut till öarna. "Hur ska hon kunna,  hon kan ju inte gå" ropade Conny. Dom började slita i mina kläder för att få mig att resa mig. Lyfter dom mig i kläderna är det kört, tänkte jag och såg mig omkring efter en lösning. Kajutadörren! JA...har han verktygen med sig?...CONNY, SLIT NER DÖRRJÄVELN Å RULLA MIG ÖVER TILL DEN..eller BYGG EN BÅR AV FLYTVÄSTAR Å ÅROR...men vad än ni gör...LYFT MIG IIINTE I KLÄDERNA!!! Och äntligen förstod dom allvaret. Ambulansen tillkallades, efter en timme var jag fixerad på en bår och snart påväg till det första sjukhuset. Det sista vi hörde var Willy som ropade till de andra passagerarna "Ja då fortsätter vi till PhiPhiöarna. Inga klenisar framme i fören". 

Fritidsresor hade ställt in sin tur på grund av tidvattnet, blåsten och tidvattenvågorna. Inte heller några andra båtar gick ut den här morgonen, 

Smärtan var fruktansvärd till att färdas över alla dessa vägbulor. Conny höll min hand och klämde åt när smärtan var som värst. När vi väl kom till sjukhuset konstaterades det att min rygg var bruten. Conny frågade direkt om vi kunde fara hem till Sverige för operation. Det är INTE aktuellt sa läkaren, Operationen måste göras snarast. Han satt med Conny under en lång stund och gick igenom röntgenplåtarna och gjorde en "ritning" över vad som skulle göras under operationen. Han kunde utföra den, men eftersom vi hade försäkring rekommenderade han oss istället att välja Bangkok Hospital i Phuket, ett Specialistsjukhus.

Vi hade under hela färden haft med oss någon form av Polis säger Conny, och ganska snart dök en kvinna upp som hade ansvar över den firma vi köpt vår speedboatutflykt med. När hon hörde att vi hade försäkring, ville hon att vi skulle friskriva båtfirman från ansvar. Jag hörde det från rummet där jag låg och väntade på smärtlindring. Jag skrek ut min smärta när jag hörde det.."CONNY, SKRIV INTE UNDER ETT ENDA JÄVLA PAPPER!!!!!" Ursäkta mitt språk, men jag vill ge er sanningen. Jag trodde jag skulle bli galen där jag låg helt orörlig med bara en överkropp. Kanske det var just där och då, jag förstod mitt kontrollbehov.

Jag lastades in i ambulansen ännu en gång, för att nu fortsätta färden över ytterligare några vägbulor till sjukhuset som skulle bli vårt hem i närmare två veckor. Massor av människor runt min säng..undersökning igen, hur stor var smärtan? Jag fick peka på den färgglada Smiley som låg närmast min smärta på en skala. En sköterska stod och grät vid min säng när hon hörde att vi var på bröllopsresa. Operationen blev senarelagd till klockan sju på kvällen, Thailändsk tid. Den skulle utföras av Dr.Chaiyuth, den mest fantastiske läkare, som fanns med oss från första stund på Bangkok Hospital.

Hemma i Sverige hade det nu hunnit att bli söndagmorgon. Alla våra kära var fortfarande helt ovetande om vad som hade hänt oss i Thailand. Av nån anledning, läs chock, så tänkte jag där jag låg utan känsel nedanför naveln..det här är nog över snart. Med det sa jag till Conny "Hörru...vi säger inget, det kanske inte märks". I nästa stund så tänkte jag..det är ju ändå en operation på sex timmar..Kanske vi borde säga något till barnen iallafall? Med dom tankarna så skickade vi ett meddelande hem till barnen att vakna till denna söndagsmorgon 19 januari 2014...

 

 

Jag var inte så kaxig då vill jag lova. Tankarna började dra iväg. Händer det något under operationen så att jag inte vaknar igen, hur ville jag ha det då? Jag gick igenom med Conny om hur jag tänkt mig min begravning, vart han kunde hitta försäkringspapperen..vem som skulle få mina gamla dagböcker...etc.

Med det drog det praktiska igång..Våra närmaste därhemma var redan underrättade. Jag mailade jobbet, berättade vad som hänt och att jag troligt skulle bli borta ett tag. Sen mailade jag också Hälsoskaparna i Mariefred och frös mitt träningskort en tid framåt. Så förlängde jag boklånen på bibblan...nej då, men det hade varit bra om jag gjort det.

Halv sju hämtade dom ner mig till operationen. Halvt avtrubbad av mediciner lämnade jag Conny, som i sin tur skulle fara tillbaks till vårt hotell för att hämta lite prylar han fått på lista. Han skulle förhoppningsvis också kunna få annat att tänka på under en stund vid poolen. På operationen presenterade sig narkospersonalen som förklarade att jag skulle intuberas och att jag troligt skulle känna för att hosta..Sen kommer jag inte ihåg nåt mer föränn jag vaknade. Trodde först att jag haft en mardröm. Taket, det var inte taket på vårt fina hotellrum. Jag tittade på mannen vid min sida som var klädd i sjukhusblå kläder och mössa..förstod att det inte varit någon dröm. Men vart var fötterna och benen? Jag kände med min hand, underkroppen var kvar. Frågade hur det gått och försökte skämta med honom "ja då är jag redo att åka speedboat igen då". Min Thailändska är obefintlig, engelskan är nog inte heller att skryta med. Kanske jag pratade Svenska? Iallafall gav han inte en min, än mindre ett svar. Nåväl, en dålig dag på jobbet kanske. 

Lyckan var stor när jag tidigt på måndagsmorgonen återförenades med min Gullegos, min Conny alltså. Operationen hade gått bra, nu var det bara att ha tålamod. Vi gjorde i samma stund som olyckan skedde ett omedvetet val, vi valde livet. Skulle vi Klappa ihop, då rasade hela kollektivet. Dessutom skulle det bli en enormt tråkig resa och framtid. Kärleken övervinner allt, men ännu var vi helt ovetande om vad som väntade.

 

 

Den första "riktiga" dagen på resten av våra Liv...

Jag Väntade och väntade att Dr.Chaiyuth skulle komma och berätta för mig hur operationen gått. Conny hade pratat med honom direkt efter op, på natten. Men det kändes liksom som om jag ville prata med någon som kunde berätta precis, mer ingående. Jag hade ju ingen som helst kunskap om ryggmärgsskador, för visst var det väl en ryggmärgsskada jag fått? Ryggen hade ju ändå gått av, och jag hade flera skruvar i ryggen? Ärret, hur långt var det? Skulle några stygn tas? Men att jag inte skulle kunna gå igen, den föreställningen föll oss aldrig riktigt in.

När jag inte skrev svar på alla hälsningar, googlade jag i massor på ryggmärgsskador. Det bästa svaret jag hittade var "Den Spinala Chocken". BRA..då visste jag. Den spinala chocken skulle vara upp till sex veckor, sen skulle det ske en radikal förbättring. Eftersom jag ändå inte kunde kommunicera så bra varken på Thailändska eller engelska, nöjde jag mig med det. På det hela taget var det ju en riktigt spännade upplevelse att ligga på sjukhus, och det i Thailand!

Troligt var jag påverkad av hela situationen och hade inte en tanke på att sova. Minns jag inte fel så var jag vaken från söndag morgon till natten mot tisdag mer eller mindre, frånsett de timmar jag legat nersövd på op.
Sköterskan som gråtit vid min säng på akuten, kom för att se hur allt gått efter operationen. Tårarna rann på oss båda, jag höll hennes hand igen...kramade och pussade på den. Så fint och fullt av ombryelse att hon kom, och varför tog jag inte hennes namn?
När det inte var full aktivitet vid sängen, läste vi och försökte svara alla som hört av sig med hälsningar.
Conny installerade Skype på våra telefoner och plattor. Jag säger bara det, TACK för tekniken en sån här gång! Vilken känsla att få prata och se våra kära därhemma "på riktigt" med hjälp av Skype, även om bilden var rutig ibland.
Vad det gällde Facebook ville vi vara dom första att berätta. Vi valde också att direkt öppna min FB till att bli offentlig för att slippa rykten, och att dela med oss från början av vad som hände. Ett beslut vi aldrig ångrat.
Den hälsning på facebook jag gick ut med löd så här...
Från Facebook Karin Ersson Josefsson 19 januari 
Vi var imorse i speedboat på vattnet mot Phiphiöarna för en heldag med bad och snorkling i Thailands fantastiska..härliga azurblå vatten. Det var jättevågor av tidvattnet. Så kom en alldeles för hög, ca 3-4 m. Jag bottnade så illa när båten brassade igenom, att min rygg blev bruten. Ligger nu nyopererad efter en sex timmars lång operation, på ett specialistsjukhus i Phuket. Benen har varit avdomnade sedan olyckan, men dom säger jag kommer att kunna gå igen. Min rygg är bruten. Tufft nu, vi vet ännu inte hur operationen har gått. Har Conny vid min sida. Störst av allt är kärleken, den övervinner allt <3 
Med Conny Josefsson på Bangkok Hospital Phuket
Vilken storm av kommentarer det blev, jag blir fortfarande tårögd när jag läser. Här följer några av alla de fantastiska styrkekramar och kärlek vi fick över nätet...

- Älskar dig mamma du/ni har allt stöd och kärlek hemifrån!

 - Nu gått ungefär ett dygn sen jag fick veta, och kan fortfarande inte fatta att detta hänt! Varför, varför och tänk om. Frågor som cirkulerar i ens huvud..Men en sak vet jag: och de är att du är en av dom finaste, ödmjukaste, vänligaste och framför allt den starkaste människa jag lärt känna! Så tillsammans med älskade Conny, oss och resten av vänner och familj ska du klara detta! Tänker på er hela tiden och sänder nu styrkekramar och en massa kärlek! Kört hårt nu "morsan"!!!!!

 - Älskade Moster, du är med oss i tankarna varje minut! Du är stark moster, det här fixar du på ett eller annat sätt! Vi älskar Dig! Puss & Kram

- Tack för att du skrev nu.. Hjärtat höll på att brista av väntan.. Det här fixar du️ Alla hälsar hemma! Längtar så mycket att få krama om dig️..Målet är att vi skall gå våran pilgrimsvandring!!!

- Karin Karin Karin Tänker massor på dig och Conny. Skickar kärlek, lugn och energi till er. Sköt om er massor!!!

- Du är urstark, likt er kärlek till varandra. Kramar till er!

Ett av svaren jag gav..
Från Facebook Karin Ersson Josefsson 20 januari 10.42
Tack alla. Har lovat mig själv å pojkarna att komma ut i skogen igen om det så får bli på älgdragar'n. Kan bli en samba å en par bugg också om det vill sig väl. SOS international förbereder hemtransporten till tidigast fem dagar. Sen blir det sjukhusvistelse "for weeeeks" i Sverige enl min fysläkare. Specialistsjukhus med egen läkare som kommer ner två dagar innan vi far hem med hemtransporten..Tack hemförsäkringen som gjort det möjligt. Har min gullegos vid min sida hela tiden. Han masserar mina avdomnade fötter å baddar min panna med jämna mellanrum. Ger mig vatten, kärlek å ombryelse. Tillsammans är vi starka. Tack livet som gav mig Conny. Utan honom hade jag inte varit i det "goda skick" jag är nu. Han tvingade båten att stanna och vända om efter min olycka. Tack igen för allt ert stöd. Kääärlek 
Med Conny Josefsson på Bangkok Hospital Phuket
Vi läste också med rysningar, en väns kommentar på Connys inlägg innan vi for..
"Hoppas att ni inte åker Speed Boot det brukar vara totalt kaos. Ta stor båten till Phi det är lugnt och skön färd och stanna några darar det ä fint. Ha det bra du kan väll ringa när ni kommer hem :))
Jag tänker såhär..Olyckan var meningen. Det kommer att komma något bra ur det hela. Hade vi varit någon annan stans hade det hänt ändå. Det kunde inte ha hänt på ett bättre ställe.

Dagarna gick..

De första dagarna fick jag verkligen lära mig att börja släppa kontrollen. När jag med hjälp av grinden och en sköterska rullade mig över på sidan, för att sedan bli tvättad med en ljummen trasa över hela baksidan tänkte jag ”jaha..det var såhär det kändes att bli tvättad”. Det hade inte hänt sedan mamma tvättade mig när jag var liten. Jag tittade uppgiven på Conny genom grinden jag höll i hårt, var ändå glad att han var den av oss som satt i soffan. När jag stunden efter, blev tvättad i de mest intima regionerna, runt kateterslangen och i stjärten, då kom tårarna. Men sköterskorna var så fina, de förstod min uppgivenhet. Jag fick en ny stor blöja på, det kunde ju tänkas att ”the big popo” skulle anlända idag.

I tidigt skede började dom vifta med lavemang. Till mig som knappt gått på skoltoaletten, än mindre på offentliga toaletter över huvud taget, så kunde dom verkligen fetglömma lavemang. ”Här ska dom få se en som kan hålla sig”, sa jag käckt till Conny. Med det fick han ta min fasta föda, medans jag tog sugröret och sörplade i mig buljongen. Smoothie fick bli min näring, jag hade ändå ingen större matlust. Vad jag ännu inte visste var att förstoppning, eller avföringsinkontinens, var ett stort problem för patienter med ryggmärgsskada.

Jag hade minst då, fattat hur allvarlig min skada egentligen var. Troligt var jag rätt mysig av medicinen också. Varje kväll när jag skulle somna, ropade vildvittra med hesa röster ”Kom Karin, kooooom” och försökte med sina knotiga smala långa fingrar locka in mig bakom färgade smala draperier av fladdrande skira tyger. Tillslut tordes jag knappt somna, det var riktigt otäckt. Jocke frågade på skypen ”mamma har du tagit den där tv-tabletten än” Ja det var faktiskt som en skräckfilm dessa syner. Ingen av de tabletter jag fick skulle ge hallucinationer, det var chocken över olyckan sa sköterskorna. Jag fick leva mig igenom det helt enkelt, till slut försvann röster, skira tyger och knotiga fingrar.

Den 21 januari, skrev jag på Facebook ”Hallå hela världen. Rapport från sjukhussängen. Nu är jag en sån där testemonium…ett sånt speciellt fall så dom vill använda mig som gott exempel. Från att ha legat på noll i rörlighet efter min olycka, kan jag efter operationen redan röra båda mina ben. Idag ska jag upp på plankan. Så…ja nu är jag ett testemonium och kommer att följas resten av min tid här med foto å frågor om mitt tillstånd. Allt för att visa världen att denna typ av operation funkar. Kul vá! DET är väl ett gott betyg om nåt. När jag kommer hem så tar vi, på mitt initiativ, över fotandet å skickar framgångarna hit. Den uppföljningen har dom aldrig fått förut. Helt plötsligt blev man med i ett specialistteam. Vart ska sleven vara om inte i grytan”

Testemonium, visade sig vara testimonial,en referensperson. En underskrift i pärmen, sen var det klart. Tack vare det så skulle jag efter några dagar komma upp på ett löpband. Men innan var det några småsaker att klara av. Som att sitta på sängkanten utan att tippa, och plankan. Hela tiden med full bevakning av syresättning, puls, allmäntillstånd etc. Snacka om att vara i focus!

 Ironmam på plankan första gången.

Mina fysterapeuter var gudomliga. Minst en gång om dagen jobbade dom med mig under bevakade övningar. En ung tjej och kille hade huvudansvaret, ibland var det tre. Tror att det var ett litet svärmeri när den tredje dök upp. Hon anförtrodde mig, lite fnissande, att han var hennes pojkvän, hur det låg till förtäljer inte historien. Antingen visste han inte, troligt var han så inne i sitt jobb att få mig på benen. Spännande var det dock att känna fjärilar i luften. Hantlar och terraband med tillhörande övningar var tidigt bredvid min säng, övningarna ökades på varje dag. Skenan jag skulle komma att bära i tre månader, kom snabbt på plats och meckades med en liten mejsel ihop att passa min kropp. Jag förundrades över hur flink i fingrarna min behändiga terapeut var, och hur hon på riktigt gick in i sitt skruvande. Skämtade med henne om vår gamla reklam ”jag är inte bara terapeut, jag är mekaniker också”. För det mesta förstod vi nog varandra i språket, vi lärde av varandra.

Min Fysspecialistläkare Dr ”Bissy”, gjorde verkligen skäl för sitt namn. Det var som en tromb, där resten av rummet stod still, när han kom in. När han sett att mina fötter reagerat efter operationen, kom han in en sväng varje dag och drog mig i stortån. ”Big toe..big toe”. Han visste vad viktigt det var att få igång mina fötter, vilket inte var av största vikt i Sverige. Det var troligt han som styrde hela rehabiliteringsprocessen, jag kunde märka förändringar som inte hördes komma från mina terapeutvänner som gjorde jobbet. Det var också han som sa de ord som visade sig bli min ledstjärna ”Karin, när du kommer hem till Sverige…lägg dig inte under täcket och frys som dom flesta Svenskar gör. Träna, träna träna. "De första sex månaderna är dom viktigaste i hela rehabiliteringen”

Dr Bissy tog sig alltid en stund vid sängkanten för att höra allmänt. När jag nämnde mina smärtor under vänster bröst blev det pådrag. Det var ingen större fara, under operationen hade jag legat med trycket mot revbenen vilket orsakade smärtan. När jag berättade att en kallvattenflaska emot dämpade smärtan, ordinerade han med några ord och en fingergest, snabbt in kylgelé. Med det försvann en hel träningsdag för mig, undrar du varför? Dialektalt är svaret. En sköterska kom in och viftade med en tub ”You want det cool, you want the cool” hörde jag henne ropa. ”YeaYea” ropade jag glatt tillbaks . Stunden därpå hade jag ett lavemang placerat på försigkommen plats. Det hon egentligen ropat var, You want the po,..you want the popo”. Den ordinerade kylgelén fick jag in på bordet strax efter, i ändalykten på mig infann sig känslan av en ihoprullad lovikavante eller bättre beskrivet en hård tennisboll. Men helt utan det förväntade resultatet. Hur lätt är det att nå resultat på cykel med en tennisboll i stjärten?

Liksom personalen var Conny gudomlig. Han for mellan sjukhuset och hotellet varje dag i mina små ärenden. Han vek nästan aldrig från min sida. Vid sänggaveln stod han och försökte att få liv i mina stortår, han masserade mina, för mig, isande kalla slappa fötter. När trombosstrumpona larmade, var han den förste att ställa allt tillrätta. Svettades jag baddade han min panna, var jag törstig kom han med vatten. Han sov hopvikt i sjukrummets lilla gula soffa varje natt. Soffan på sjukhuset var inte lång, och Conny började få besvärligt med ryggen. Vi nämnde det i förbifarten till en av koordinatorerna som snabbt föreslog att han skulle uppsöka läkaren. Efter läkarbesök med röntgen fick han besked, han hade fått en kotkompression i ryggen vid olyckan, och ordinerades behandlingar under den tid vi var kvar. Han fick en mjuk stödkorsett för att underlätta, och som smärtlindring. Via SOS international ordnades det så att vi fick en större ”lägenhet” där en säng ställdes in bredvid min. Lyckan var fullkomlig, när jag fick sova bredvid honom få hålla hans hand genom grinden.

 

 "Håll i bara hjärtat..Vi ska klara det här!...Trådlöst?//Conny"

halsning-fran-sjukbadden-watch.htm http://youtu.be/-irl5LIF2B0

 
 
 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.    (klicka här för att förlänga premium)(info & kontakt)