Ett leende värt så mycket..så mycket..

Som om inte allt var nog den fasansfulla vecka som gått, ringde Conny​ mig på fredagen och sa att han skulle till ett anhörigmöte hos sin mamma på Stora Sköndal. Han ville jag skulle komma upp, det var inte bra med henne. För några dagar sedan hade hon sagt till en av Connys bröder att hon inte ville mer nu, fick jag senare veta. Hon fick aldrig tillbaks gnistan efter att hon på sensommaren bröt lårbenet, och hade nu slutat att både äta och dricka. Anhörigmötet, blev ett samtal kring livets slutskede.

Vi satt med henne under fredagskvällen, baddade hennes läppar, sjöng ”Mor lilla mor” för henne tills jag brast..vi höll henne i handen.. spelade Trio med Bumba´s ”Man ska leva för varandra..”, då hittade en tår ut genom hennes ögonvrå..Säkert spelade också hon och Stig den, liksom min mamma och pappa spelade den för varandra för många, många år sedan. När jag ”lurat” i henne tre klunkar näringsdryck, plirade hon till med småögan å jag väntade nästan att hon skulle svära till åt mig…istället fick jag ett hastigt leende, snudd på ett litet skratt. Vi pratade med varandra, fast ändå inte.

På lördagen var hon mycket sämre, vi fick ingen synbar kontakt. Hon var så liten, så skör…bara knotor och ben. Lilla, lilla älskade människa. Vi hjälptes åt att försiktigt vända hennes kudde, jag rätade stilla ut hennes fingrar och bylsade upp henne skönt med kuddar…baddade läppar, spelade gamla svensktoppslåtar med Lasse Lönndahl å Towa Carson..ja, vi hade en fin stund tillsammans. När personalen kom för att vända henne, pussade vi om henne och gick.

Vi hade inte mer än hunnit komma hem, när samtalet att hon gått vidare kom. Ett ljus hade släckts, vi tände ett och tackade tyst att hon inte behövt lida så länge.

Jag är sååå glad att jag fick det pliriga ögonkastet av kära Svärmora när jag "bråkade på" med henne, och det kändes sååååå nära att hon småsvurit över att jag "lurat i henne" tre klunkar av näringsdrycken. Är man påväg ska man iallafall ha nåt i magen.

Visst saknar man allt man inte har..just nu saknar jag henne å att vi inte hann att lära känna varandra närmare, å jag saknar hennes hörapparat som inte satt i de gånger vi träffades. Älskar henne ändå, hon gav mig Conny å mycket, mycket mer av visdom därtill. Tack Kerstin för dom här åren, vi ses igen.

14 okt 2015

Comments powered by Disqus