Dags att börja känna efter?

För dig som följer mig på Facebook blir det troligt en besvikelse att se snudd på samma inlägg här. Jag får lov att erkänna ...det är lite mycket nu. Allt som hänt från lördagskväll till lördagskväll sög verkligen musten ur mig! Såpass att jag igår höll på att missa träningen, den resa som vanligtvis tar ca timmen höll på att bli min sista.

När jag förstod att mina fötter inte längre var som dom borde..for jag åt sidan in på en parkeringsficka. Efter att det gått närmare en och en halv timme, vaknade jag av blinkersern som blinkade frenetiskt, motorn var fortfarande på..och ljudboken höll på att ta slut. Från bröstet och nedåt var det "myrkryp". Det värsta var att jag inte visste vart jag var! Hade jag farit förbi Södertälje?

Conny..jag ringde Conny, som om han hade svaret?! Han var iallafall den närmaste tillhands, och som jag dessvärre höll på att skrämma livet ur. På lunchtrafiken förstod jag att Södertälje var passerat..det var ingen idé att gå ut och försöka stappla ut benen till den trafikrytmen. Jag öppnade fönstren, bukandades, tog en klunk vatten och försökte samla mig. Efter en stund lättade myrkrypet. 

Hemma var det full fart med byggfläktar och folk från saneringsbolaget i källaren, det kändes inte som ett alternativ till vila. Jag behövde få något annat att tänka på, skingra tankarna ett tag. Mitt beslut blev att fara vidare till Bosön som jag inte varit till på en vecka.

Efter att jag kommit fram blev jag sittande ett tag i bilen, tårarna pockade på och ville komma ut. Jag tog ett djupt andetag, klappade igång kroppen och styrde rullen inåt. Hann att vara med på "Hinderbana", Mattstyrka och strax över tre kilometers intervallträning på stakmaskinen. Då dagens pass var över hade Conny min hjälte kommit för att ta mig säkert hem, om än i bilen bakom. 

Så här efteråt kan jag viska det till dig..bara till dig..jag blev faktiskt ganska rädd.

14 okt 2015

Comments powered by Disqus