USA eller Thailand?
I torsdags lyfte vi då äntligen till Fort Lauderdale för två veckors rehabiliteringsresa. En resa som tillsammas med närmare femtiotalet andra ryggmärgsskadade, assistenter, anhöriga och personal från Spinalis.
Det har inte riktigt känts som att vi skulle göra denna resa, mest med tanke på allt annat som gått i en rasande fart runtikring oss därhemma. Som bekant har jag haft datakrångel, vilket jag nu hoppas vara över. Jag glömmer det för ett tag och hoppas ni inte tröttnat på att följa mig pga den anledningen. Vad mer vi är mitt uppi hemma är anpassning av badrummet uppe, och snart även infarten till huset.
Sista veckan hemma var riktigt vågad. Varje morgon var det "svart pist" till toaletten nere i källaren. Min kropp är inte i form för trappträning varken upp eller ner för trappor då den legat i vila under natten. Skönt därför, att nå Arlanda i hopp om att krångliga toalettbestyr nu kunde läggas till historien.
Vi var riktigt i tid och hann med både växling och fika innan tiden var inne att ansluta till resten av gruppen. ESTAnummer/Inresetillstånd, hade vi fixat för lång tid sedan, incheckningen var nu nära. Vad kunde gå snett? Lyssna nu...det jag var mest drypsäker på var att mitt ESTA funkade, Conny däremot hade fått betala flera hundringar mer för sitt...vilket kunde tyda på att han fått en "fulvariant" av sitt inresetillstånd. Vad händer, JAG blir nekad att checka in eftersom MITT ESTA inte gått igenom?! Jag får vackert rulla iväg och fixa mig ett nytt nummer. Med hjälp av ledsagarserviceDennis och Conny som läste texten på en skärm metern över mig, skrev jag en ny ansökan i höjd från där jag satt. Hejja Arlanda, mångfald önskas!
Tjoho, vår resa på ca tio timmar var igång. Flera av oss skulle "pirras" ombord, vi var en stor grupp...så det blev lite kö och väntetider. Mesta trasslet var nog bagaget för flygpersonalen. Inte minst visade det sig när vi landade. Jag brukar inte känna efter så mycket, och med det löser det sig mesta. MEN...nu var det så att min resväska kom bort mellan Arlanda och Fort Lauderdale Hollywodd Airport utan mellanlandning. I väskan låg dubbla dagsuppsättningar av träningskläder..träningsskor, finkläder, kisspinnar (engångskatetrar), medicin, neccesär, pulsband, kameraladdare, Freewheel...mm..mm. Såååå, det har varit lite phuligt får jag väl lov att erkänna dåh. Tack å lov hade Conny stoppat mina foppatofflor och flera paket kisspinnar i sin resväska. Medicinen hade jag tänkt till om, och i handbagaget hade jag stoppat en laddning för nästan en hel vistelse.
Men hur bra är det att vara på träningsläger i foppatofflor?..och hur effektivt är det att ödsla energi på att försöka ha framförhållning med ETT par trosor å EN sportbehå? Första lunchvilan gick åt till att shoppa loss i en "souvernirbutik" efter streetan här bredvid. Jag bytte ut mina insvettade tjockbrallor till en bikini och ett par shorts. Tack vare världens bästa ledare, som har benkoll, fick vi första kvällen skjuts till en shoppingcenter för inhandling av nya träningsdojjor. Andra lunchvilan, gick till en resa till flygplatsen, kanske väskan ändå stod där någonstans och dom bara missat att transportera den hit? Nixpix..
Igårkväll fick vi skjuts till Floridas största shoppingcenter, där jag gick lös i flera butiker för att slippa stå med hårfön eller träna i blöta nytvättade kläder.
Idag är första dagen vi verkligen kan koppla av under lunchvilan. Nu finns det bara möjligheter hörrni!
Väskan är fortfarande borta, tråkigt med alla kläder, speciellt överdelen till min brudklänning..och freewheelet i tränings- och transportsyfte. Vi känner oss ändå tillfredsställda över tillvaron här i Florida och Fort Lauderdale. Strandpromenaden tar vi varje morgon 07.00, efter det frukost. På förmidda´n idag, har vi kört boxercice och trappträning, i eftermiddag blir det cirkelträning. Kan det vara bättre? Vädret är grått och med en enorm motvind. Imorgon vänder det, då får vi medvind och himlen blir blå igen.
