Vinka avsked..

Har precis vinkat av Jocke efter flera fantastiska dagar tillsammans. Att skiljas från barnen är det jobbigaste jag vet, ja det är faktiskt jobbigare än att bli delvis lam i underkroppen. Jag vinkar och vinkar tills jag inte ser bakljusen mer, sen vinkar jag igen när jag ser bilen mellan husen nere vid Coop. Efter det kommer tårarna, jag gråter floder. Det är ju förstås inte i närheten likt att bryta ryggen och bli delvis lam, men just nu är det min jobbigaste känsla. Det är lika hemskt varje gång, skillnaden nu är att jag inte vinkar vid tåget. Då går handen och armen ända tills jag inte ser bakljusen i tunneln. Det har varit så i hela mitt liv faktiskt. Kanske är det ett surrogat för att jag knappt vinkade till mamma sista gången jag såg henne på balkongen. Varje morgon stod hon där och vinkade när vi åkte med bussen till skolan. Femton år och tuff, då vinkar man inte till mamma så det syns. Är det nåt jag ångrat i hela mitt liv så är det att jag inte vinkade till henne den fredagsmorgonen, på söndag var hon död. Därför vinkar jag medans jag kan, imorgon kan det vara för sent. Så är det med hela livet självt, ångra det som är ogjort och välj bort att bli bitter. Lev medans du kan, njut av din stund på jorden.
10 feb 2015

Comments powered by Disqus